Bildsköna - kvinnan i blickpunkten
11.9.2008–30.8.2009

Åbo konstmuseums samling innehåller – liksom alla samlingar som presenterar konst från olika tidsperioder – en stor mängd verk med kvinnan som motiv. Utställningen Bildsköna är uppbyggd av tematiska helheter, verk ur Åbo konstmuseums samling med olika infallsvinklar på kvinnomotivet. Utställningen granskar det populära motivet närmare och reder ut, vem som egentligen betraktar kvinnan och hur. De utställda verken har färdigställts i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet.

Olika konstverk som föreställer kvinnor är en väsentlig del av 1800-talets bildvärld. De flesta av dem kan ses som representationer av skönhet eller kvinnlighet. Utställningens namn Bildsköna syftar just på detta. Utställningen vill dock granska motivet, bilden av kvinnan, mera djupgående och placera in verken i ett bredare samhälleligt och konsthistoriskt perspektiv. I utställningen Bildsköna ingår såväl målningar och grafik som skulpturer. Representerade är bl.a. Gunnar Berndtson, Elin Danielson-Gambogi, Albert Edelfelt, Magnus Enckell och Akseli Gallen-Kallela.

Till den västerländska kulturens grundtankat hör en motsättning mellan förnuftet och naturen. I den här tudelningen ingår också könsindelningen, där förnuftet representerar manligheten och naturen åter kvinnligheten. Också i Åbo konstmuseums samling finns det exempel på det här tänkesättet.

I Finland har kvinnoporträtt alltid varit mer sällsynta än porträtt av män. Delvis har det här berott på att en kvinna före senare hälften av 1900-talet sällan nådde en så hög samhällsställning att hon skulle ha blivit förevigad i ett porträtt. Största delen av de kvinnoporträtt som målades på 1800-talet och i början av 1900-talet kan också anses vara manifestationer av det patriarkaliska systemet: de var ett tecken på en fars eller en äkta mans makt. En del av porträtten på utställningen Bildsköna  avspeglar visserligen den förändring i kvinnans ställning som tog sin början i slutet av 1800-talet och ledde till att också kvinnan fick rätt till åsikter, egendom och yrke. Också konstnärsyrket erbjöd en väg bort från den traditionella kvinnorollen. Konstnärernas självporträtt avspeglar denna temakrets på sitt eget sätt.  

Den franska realismens ideal antogs också i den finländska konsten i slutet av 1800-talet, då många konstnärer bedrev fortsatta studier i Paris. Konstnären blev en observatör, som följde med livet på gatorna och kaféerna samt iakttog människor i arbete. De målningar som bevarats från denna tid vittnar också om att konstnärerna var särskilt intresserade av den för sin skönhet och elegans kända parisiskan.
             
En naken kvinnokropp är ett centralt tema i den västerländska konsten, men bakgrundsmotiven började man granska kritiskt först under senare hälften av 1900-talet. Också denna motivkrets är företrädd på utställningen. Bland utställningstemana finns dessutom gestalter ur antikens myter och litteratur, t.ex. Andromeda, Judith, Magdalena och vår finska Aino. Utställningskurator är Åbo konstmuseums amanuens Mia Haltia.


Mansenergi!

11.9.2008–30.8.2009

Som en motvikt till samlingsutställningen Bildsköna som fokuserar på kvinnoteman har museet i trappan och på övre avsatsen sammanställt en helhet med tonvikten på män och manlighet, också den av verk ur de egna samlingarna. presenterar målningar och skulpturer, främst från den finska konstens guldålder kring sekelskiftet 1900. Förutom på positiva resurser finns det exempel också på destruktiv energi.

Temats urhem är det mytiska Kalevala och dess hjältar. Dessa omgestaltades för drygt hundra år sedan av Akseli Gallen-Kallela och blev sedermera en nationell bildskatt. Konstnären kunde finna samma slags samhällsomstörtande andlig förändringskapacitet som Kalevalahjältarna besatt också hos sina samtida, t.ex. Maxim Gorkij. Det utställda arbetet är ett av de tre porträtt som konstnären målade av den ryske författaren då denne höll sig gömd i Finland under sin flyktfärd.

Heroismen representeras också av historiska personer, t.ex. Eugen Schauman, som för hundra år sedan personifierade folkets motstånd. Den tragiska heroism som tär på det moderna samhället avspeglas åter i Tapio Junnos serie med bronshuvuden.

Den kreativa människan konkretiseras särskilt i konstnärsporträtten. Vilho Lampis dandylika Självporträtt är till sin karaktär utpräglat självmedvetet. Åke Mattas Självporträtt (Trött) från konstnärens död-sår åter vittnar om kreativitetens skuggsida, dess tärande inverkan på människan.

Förutom personmotiv presenteras en del landskap. Det karga finska landskapet ansågs till en början vara ett motiv som särskilt lämpade sig för mannens temperament. Ett storslaget inhemskt landskap fick vid sekelskiftet 1900 också nationella betoningar då det symboliserade finskheten. Särskilt Gallen-Kallela sökte sig till karga obebodda ödemarker. Hans målning Logrytetförenar i sig dels en naturromantik som betonar det orörda och vilda, dels en pojkaktig äventyrslängtan och den känsla av spänning som jägaren upplever. Naturens otyglade energi och "maskulina” kraft betonas särskilt i Gallen-Kallelas kända målningar med motiv från Imatra. Det i stora drag och enkelt återgivna nordliga vinterlandskapet är också scen för desperata mänskliga gärningar, t.ex. i Joukahainens hämnd.

Vinterlandskapen var länge männens revir inom konsten; detta tema har återgivits av Pekka Halonen och Victor Westerholm, vilka var rent av betydelsefullare i denna genre än Gallen-Kallela. Däremot finns det få kvinnliga konstnärer från guldåldern som specialiserat sig på vinterlandskap; här kan Helmi Biese nämnas. Vinterlandskapen krävde "mannakraft" i ordagrann bemärkelse, eftersom konstnärerna tog till vara sina motiv på ort och ställe, i den franskinspirerade realismens anda. Halonens hälsa ruinerades till sist av arbetet ute i vinterkölden. Westerholm målade utomhus också då det var -39 grader kallt!

Elin Danielson-Gambogis konsthistoriskt betydelsefulla genombrottsverk har konserverats


Elin Danielson (efter äktenskapet 1898 Danielson-Gambogi, 1861–1919) målade i Paris år 1888 ett stort porträtt av sin vän Hilma Westerholm (f. Alander, 1863–1952). Det blev hennes genombrottsarbete. Porträtt av Hilma Westerholm belönades på världsutställningen i Paris 1889 med bronsmedalj. Den nyligen konserverade målningen är utställd på Åbo konstmuseums utställning Bildsköna.

I Porträtt av Hilma Westerholm avviker både modellens kroppsställning och öppna blick från 1800-talets traditionella posering. Till tidens oeftergivliga krav hörde, att ett porträtt skulle betona modellens samhällsställning och ge uttryck åt taktkänsla. Porträttet väckte både beundran och förvirring. Dess konstnärliga meriter erkändes men det ansågs alltför intimt och oblygt. Konsthistorien känner Elin Danielson-Gambogi uttryckligen för hennes inkonventionella målningar av kvinnor, av vilka Porträtt av Hilma Westerholm var den första.  Hilma Westerholm var hustru till konstnären Victor Westerholm.

För konserveringen av detta konsthistoriskt betydelsefulla verk har Åbo konstmuseum erhållit oersättlig hjälp av yrkeshögskolan EVTEKs formgivningsinstitut, där arbetet utfördes inom ramen för utbildningsprogrammet i konservering våren 2008. Saana Mihejev konserverade verket som examensarbete under handledning av konservator Hannele Heporauta från John Nurminen Prima Oy och lektorn, konservatorn Tannar Ruuben från EVTEK.

Arbetet är målat i olja på duk och det största problemet var ett krackelyrnät som uppstått på grund av torrhet och täckte hela bildytan. På grund av de material och den teknik som Elin Danielson-Gambogi använde har de första skönjbara skadorna på arbetet troligen uppkommit redan under konstnärens livstid.

Ett annat problem är verkets tunna duk som grundats industriellt och med tiden blivit skör. Den stora dukens tyngd uppbärs till största delen av den övre kanten som därför trasats sönder i nästan hela sin längd. På grund av verkets dåliga skick har det ställts ut endast sällan under de senaste åren.

Målningen har inte tidigare restaurerats eller konserverats. Nu gjordes först en ytrengöring, varefter revorna i övre kanten lagades och kanten förstärktes. Sedan beströks krackeleringarna med speciallack, och med hjälp av restaureringsmålningar på detta återställdes kompositionens visuella enhetlighet.


Turun taidemuseo, Aurakatu 26, 20100 Turku, Puh. 02 2627 100. © 2014